Jag har hela tiden haft i baktanken, att de kan ta slut mellan oss. Men jag hoppades hela tiden på att de aldrig skulle skre. Men de skedde på ett fruktansvärt sätt. Och de gör sjukt ont inom mig när jag ens skriver om de. Jag hade helt glömt bort, helt ärligt, att något kunna göra så här ont. Smärtan äter mig innefrån. Hur ska jag klara detta? Smärta har jag klarat förr, och jag har kunnat mått bettre med tiden. Men denna smärta kommer följa mig livet ut, de är jag rädd för.
Jag vill bara glömma, vill inte minnas alls. Önska allt var bra. Att jag fick ligga i din famn. Alltid innan när jag mådde illa, så fanns du där. Men nu när de är du som gjort, vem ska jag söka mig te då? Ingen famn, inge skratt, bara smärta och tårar.
Jag vill bara drömma, lägga mig ner och somna, och drömma om bättre tider, då vi var "vi".
Hur kunna du göra så här? Vad har jag gjort dig för att förtjäna detta? Jag har givit dig allt jag kan ge dig. Och så ger du mig detta tebaka, varför?
Du kanske ångrar, men du har inte sagt förlåt.
Du kanske gråter, men inga tårar jag kan se falla.
Du kanske kommer tebaka, men inget "vi" jag ser.
Du kanske drömmer, men inget av detta du kan glömma.
Jag hoppas att detta följer dig hela ditt liv, men också inte.
Du var speciell för mig, en helt underbar person.
Som aldrig skulle skada, aldrig skulle göra mig illa inom bords.
Men ack jag hade fel. Och nu äter allt upp mig inefrån.
Alltså vad håller jag på med? Sitter här och skrever om dig. De gör inte mig gladare. Inget gör mig gladare nu. Jag är verkligen ensam. Verkligen. Minns inte när de var att jag kände mig så här ensam. Mina vänner finns, de vet jag, men inget de kan egentligen göra...