Redan sen jag var bara ett spädbarn blev jag inte älskad av min "riktiga fader"... Men när en man kom in i livet efter min far, trodde jag allt var på riktigt, han var på riktigt. Jag var hans prinsessa. Jag minns än idag hur varm jag blev när han gav mig kramar, när han pratade med mig, när jag satt i hans famn. Han bettyde mycket för mig. Och jag kunna aldrig tänka mig att han skulle lämna mig, den tanken kom aldrig. För jag visste att han älskade mig, som att jag vore hans dotter... Du undrar nog vem denna personen var... Han kom in i mitt liv när jag var två/tre. Och han var den bästa. Han gav mig dessutom en lillebror (Ok han och mamma).. Och jag trodde att min saga skulle vara lyckligt, vi skulle leva lyckliga... Så ja denna man, är min lillebrors pappa, inte min. Men han var som de för mig. Och jag trodde han tyckte om mig som sin lilla prinsessa.. Men jag hade fel. Han och mamma gjorde slut, men han fanns fortfarande där för mig och såklart min lillebror. Han såg mig än som sin prinsessa. Och tog mig alltid först som min lillebror... Jag trodde de alltid skulle vara så. Att jag alltid kommer att ha honom, min pappa, I mitt hjärta...
En dag fick jag lära mig något - Sagor, drömmar, är bara de sagor och drömmar. De förblir aldrig. Alla lämnar, sårar.. Den personen jag trodde alltid skulle finnas, som alltid skulle se mig som sin prinsessa, lämnade mig kvar ensam. Och jag minns dagen än idag, som om de vore igår. Jag minns min ålder, 11 år, jag minns vart vi bodde, Rödmyren, jag minns vad jag gjorde, satt vid datorn och kollade på sidan Lunarstorm. Jag minns till och med vad han och mamma pratade om, och exakt vad han sen sa till mig, att jag aldrig mer fick komma till dig (och så de värsta) att du egentligen inte var min pappa.. Men jag förstod inte, för mig har de hela tiden känt så inom mig. Jag sket i vad de stod på mina papper vem som egentligen var min pappa. För mig var de denna person, han som verkligen såg mig.. Fasten han fick eget barn såg han mig fortfarande... Men inte efter denna dag, och de gör ont i mig än idag. Och efter denna dag tror jag aldrig på lycka mer ele sagor ele drömmar. Allt blir bara skit, och jag blir bara ledsen... Och jag förstår inte än idag hur han kunna fråga mig om jag blev ledsen, de är väll Klart jag blir! Han var som min far sen jag var två..
Jag minns nätterna I flera år, rätt jag efter honom. Jag grät alltid till sömn. Jag har trott att de var för mobbningen i skolan, inga vänner och så, men jag vet nu sanningen - jag grät och ropade på honom. Ibland gör jag de fortfarande. Men inte lika, pga de gör för ont. Jag pratar knappt om detta, pga de gör för ont. Bara att jag skriver detta mår jag illa och blir skakig...
Jag förstår inte hur en människa kan göra så här... Och detta Sitter I än idag... Vem kan man egentligen lita på? Vem stannar kvar? Inland frågar jag mig själv om någon verkligen vill ha mig, om de är något fel på mig, ele om de va något jag gjorde ele kunna gjort för att han skulle stanna. ..
Han sa att vi kunna ha kontakt. Men han ringde / ringer aldrig. Inte ens ett sms... Jag undviker honom, rädd att han inte skulle säga hej + gör de ont att se honom...