Framtiden ser ljus ut, medan allt bakom är mörkt.
"se framåt" säger man, med de bakom följer.
Vart jag än bär iväg, hur mycket jag än försöker,
följer de förflutna mig.
Slag gör ont, med minnena gör ondare.
Blåmärken syns inte, men finns alltid kvar.
Kommer de någonsin att bli bra?
"va långt jag har kommit" önskar jag att jag sade.
Men när orden ska komma är de något som inte stämmer.
Som en skugga följer kroppen, följer de förflutna mig.
Jag vill gråta, vill skrika.
Men tårarna är slut, och inga ord kommer fram.
"lyssna till ditt hjärta" säger man, men mitt hjärta är tyst,
de finns ingen röst ele känsla mer i mitt hjärta.
Har de gått så långt att hjärtat har givit upp?
Ligger själv i sängen, men är inte ensam.
Blundar jag, kan jag bara se.
Tittar jag, är jag bara blind.
"allt kommer att bli bra" säger man, men hur ska de kunna bli?
Jag har försökt att bara se framåt,
försökt att glömma allt de förflutna,
alla slag, alla ord, allt annat.
Men de kommer alltid tillbaka som ett hemskt minne,
som en knivspets drar sig sakta in i hjärtat.
Framtiden ser ljus ut, men som en skugga följer de mörka...