Ingenting blir som man tror, hoppas ele tänka sig, helt hopplöst! Ibland undrar jag om allt är bara ett stort korkat skämt...Mitt humör de senaste dagarna, sen söndagen, har gått upp och ner. Men de är väll så när man är i depression. Mitt hjärta har te och med börjat krongla (mer än annars) de kan slå hårda slag, som den vill "komma ut", kanske vill te den personen jag har givit mitt hjärta te... Vad vet jag.. Oh ibland stannar mitt hjärta, ordagrant!, de är läskigt, men slagen kommer sen tebaka... Ursh, depression är inte alls kul :( Vill att den slutar! Fievel känner av den också, de märks. Stackarn. Jag kanske ska hålla mig singel resten av livet, då slipper både jag oh Fievel må så här, djuren går alltid före mig... Men vem vet, de kanske finns någon där ute som älskar mig, oh mina djur... Cris gilla mina bebbar, men de räckte tydligen inte, ele va man nu ska säga... En dag vet jag att de blir bättre, har iaf bitt de förr. Ele blir de inte så för att jag verkligen gillar honom? Jag vet inte ens vad jag vill elle känner just nu om honom. Jag vet att jag inte hatar honom ele är sur. Bara sviken oh besviken, oh ja + helt förvånad... En dag hoppas jag att jag och Cris kan prata igen, som i de fyra åren innan vi bidde tesammans...aja, ha de...