Jag har funderat idag, hur ska jag kunna riktigt älska eller bli älskad när mina föräldrar aldrig har riktigt visat mig hur,, eller kärlek alls. Min pappa är ett riktigt svin, värre än det också finns inget riktigt ord för honom. Och min mamma lämnade honom när jag var bara en bebis, välkdigt lite, de är jag glad över. Har märkt själv hur han är. Men jag vet inte hur jag ska tänka om min mamma längre heller. Jag känner mig verkligen bruten i bitar. Hela min familj är bruten, och dessutom hela min släkt ifrån oss i familjen. Och jag börjar fundera om allt har vart lögn eller sanning. Min mamma har börjat ljugit, och saken är den att de känns som hon har ljugit förr. Jag har ingen aning vem jag kan lita på längre. Men är de så konstigt egentligen när man knappt kan lita på sina föräldrar..? Jag önskar alla bara kunna börja prata sanning eller iaf älska varandra mer, och visa mer kärlek... Jag vet inte ens hur mycket mer jag orkar med skitet. Hur länge jag ska bry mig ens om personer som gör mig arg, ledsen, men mest besviken. Men sammtidigt hon är min mamma, och ska jag inte älska henne? ... Jag önskar någon kunna ge mig svar. Men hur ska jag låta någon in i mitt liv när jag har blivit sviken så många gånger och sårad, dessutom skadad? Och undra hur länge min kropp kommer att orka... Och undra om de finns någon där ute som kan förstå mig och finnas där liksom.. Men jag måste nog hitta mig själv först innan jag kan ta emot eller ge kärlek. Så jag hoppas jag hittar mig själv någon dag i framtiden...(Bilden, en ritning jag har ritat för någon dag sen.
Den är egentligen i färg, men snyggare blev den i svartvit, så ändrade de i mobilen.)